Dagen över...
Känner mig helt slut och sliten! Så skönt att komma hem, dra på sig mysbrallor och myssockorna och inta soffläge. Att gå på begravning suger ur all energi ur kroppen som man har. Jag blev spänd som en fiolsträng när jag skulle stiga in i kyrkan och där hälsa på min farbror, faster och kusin som jag inte hunnit träffa sen vi fick beskedet att farmor gått bort. Och det var ju kört på en gång. Sen rann tårarna i princip kontant igenom hela begravningen. Bara att se kistan och alla blommor. Den känslan. Blir så dramatiskt på nåt sätt med en kista och man tänker på att personen man känner så väl ligger där inne och man ser ett fotografi av farmor utanför.
Det gick nog upp för mig på ett annat sätt även om det ändå känns så overkligt att jag aldrig kommer att träffa farmor igen. Det är så svårt att greppa. O så är det ju ofta. Men skönt ändå att få ett avslut och ett avsked även om det är jättejobbigt. Hade sån huvudvärk när jag kom ut därifrån för jag spänt mig så för att försöka hålla tillbaka. O värst är det när man ska gå fram och ställa sig inför alla och ta farväl. Dels just att man står inför alla, men också att själva avskedet är så definitivt. Jag hoppas verkligen det dröjer LÄNGE innan jag blir tvungen att gå på någon begravning igen! Det var en jättefin begravning och så vackert med ett stycke från "Svansjön" i början som spelades. Farmor var ju ballerina så var så passande att ha den början och samtidigt så sorgligt. Det stod ett par tåspetsskor ovanpå kistan. Väldigt fint!
Det var en jättegullig kvinnlig präst som kramade om en från hjärtat! Det är man annars inte så van vid. Hon kände dessutom farmor. Men jag hade aldrig träffat henne. Skönt att ha begravningen över nu ändå. Men det kommer kännas jättekonstigt nu på lördag när vi träffas för min kusins födelsedagsfirande och sen mitt födelsedagsfirande på julafton och julaftonsfirandet. Det kommer att bli tomt efter henne! Hon var en person som märktes när hon steg in i ett rum och sa vad hon tyckte och tänkte. Vi var inte alltid av samma åsikt, men jag tyckte om henne o saknar henne!
Idag färgas nog mitt inlägg av mitt humör, vilket inte är så konstigt med tanke på dagen. Orkar inte skriva så mycket annat idag heller tyvärr. Förhoppningvis blir det ett lite mer upplyftande inlägg nästa gång. 
Kära Norpan, jag kan inte med ord beskriva hur ledsen jag är för din skull. Jag sitter själv här och gråter nu.
Att ta farväl framför andra är svårt och som du skriver det blir så definitivt. Jag brukar tycka det är skönt att besöka graven ensam efteråt, ibland flera år efter. Få "prata" lite ostört med den som har gått bort.
Det går nog aldrig att greppa att någon aldrig mera kommer tillbaka, det blir bara till slut som en gråzoon i livet. I början är det som en tagg i hjärtat så fort man kommer på att den här personen aldrig mer kommer tillbaka, men till slut bleknar taggen lite och ersätts med glada minnen. Men det är svårt i början. Uscha.
Ta hand om dej så gott så kan!
Kramar till dej!
Den senaste begravningen jag gick på var väldigt mysig på något sätt. Vi var bara ett dussin personer och det kändes så naturligt och behagligt. Vi pratade lite först då vi träffades, gick sen och satte oss och då började vi alla snyfta nästan samtidigt. Så fort prästen hade sagt första meningen. Men det kändes så skönt, ingen kände att det störde utan det var som om det fanns en gemensam överenskommelse eller vad jag ska säga. Efteråt vid kaffet satt vi alla kvar riktigt länge, vi kände att det var något vi verkligen ville och behövde.
Vet inte vad jag ska skriva. Fick munhäfta.
Mera än att jag skänker dej en tanke å en varm kram!
Ida: Tack gulliga o goa du! Fina ord och det stämmer så väl allt det du skriver. Det är svårt att förstå att någon är borta och det kommer ta ett tag och särskilt nu vid födelsedagarna och jul och att inte kunna gå och äta lunch med henne som jag brukar göra ofta på helgerna. Men livet går vidare, det tar bara lite tid att vänja sig. Kramar!
Lennart: Skönt med en begravning som kan kännas på det viset! Att träffas efter begravningen o äta mat/fika är välbehövligt. Kunna slappna av och både kunna prata om andra saker och gamla minnen. Vi hade fotoalbum som vi tittade lite i innan smörgåstårtan serverades.
Daniel: Tack Daniel! Det var precis vad jag behövde! Kram!