Imorse utmanade jag tiden kan man säga...ja inte medvetet då förstås. 

Jag hade först tänkt jag skulle åka med ett tidigt tåg, 6.35. Men då jag sovit så få timmar bestämde jag mig för att ta 7.35-tåget istället. Låg och drog mig lite längre och steg till slut upp framåt 6.25. Tyckte jag hade gott om tid på mig. Men som det alltid blir så har man hundra saker man ska göra innan man kommer iväg, och ska ha med sig matlåda och smörgåsar till fikat så när klockan var 7.20 fick jag lite bråttom med att få på mig ytterkläder och hitta cykelnyckeln innan jag kom iväg på cykeln 7.25! Det tar inte så lång tid att cykla till stationen, men det tar i alla fall 7 minuter och då är 7.25 lite i senaste laget. Jag cyklade som en galning nerför backen från området och såg dessutom att det var isgata. Men det fick ju bära eller brista. Bita ihop och hoppas på att jag fick sitta kvar på cykeln. När jag kommit ner för backen fick jag förstås stanna med cykeln också för det kom bilar. Typiskt, tänker man för sig själv. Det är väl klart, bara för att jag har bråttom. Men tänker att detta tåget är ALLTID lite försenat så jag hinner.

Ner till stationen utan missöden kommer jag i alla fall och när jag ska till och svänga in med cykeln in vid cykelstället så ser jag tåget komma in i tid....Det måste väl vara första gången på evigheter!!! Jag får bråttom med att låsa cykeln och får sen rusa in mot stationen, hinner inte ens ta rulltrappan utan springa uppför trapporna istället med väska, matlåda i påse och min tjocka dunjacka som känns som 2 ton. De sista stegen får jag nästan mjölksyra i benen (trots träning!!!....måste vara jackan som tynger ner mig). Jag tänker, - näääää jag orkar inte mer! Ser hur folk kommer ut ur tåget längst bort. För tåget kommer ALLTID in på spår 5 (spåret lääääääängst bort). Jag rusar genom gången, pressar tågkortet mot apparaten och rusar nerför rulltrappan där folk från tåget redan börjat komma in och åka uppåt.

När jag kommer ner möter jag en hel drös av människor som jag får nästintill pressa mig igenom o zickzacka emellan innan jag kommer fram till tåget där nu folk är på väg in. Jag hann!!!!! När jag stigit på tåget åker det. Så det var på håret kan man säga. Livin´on the edge eller vad säger ni? Man måste ju utmana sig själv lite då och då.... Det är PRECIS vad som behövs på morgonkvisten när man är som mest trött och behöver piggna till lite ;) Men jag vann över tiden! Jag klarade det precis! En minut till och jag hade missat tåget och fått åka hem igen. Nästa går först en timme senare nämnligen. Så då hade jag väl fått ta bilen. Men jag är nog inte så sugen på någon ny sådan utmaning på ett tag. Imorse räckte med att jag fick känna att jag levde för ett tag känner jag lite :) O själv har man suttit och småfnissat lite åt andra resenärer som kommit 720 knyck genom gången och nästan missat trappstegen i rulltrappan för de kutat så snabbt för att hinna med tåget. Idag var de dem som fick fnissa åt mig istället.