Dalaresa och rattfattning...

Igår var jag som sagt i Dalarna, närmare bestämt i Södra Dalarna på tjänsteresa. Skulle göra en uppföljning av ett barn vi har placerat där. Det är egentligen en kollegas ärende, men då hon ska sluta så ska jag ta över det och var därför med dit för att se hur läget var just nu. Vi pratar med boendepersonal, skolpersonal samt barnet själv. Vi var tre stycken som åkte, även den person som verkställer våra beslut som vi tar. Det varken jag eller mina kollegor var förberedda på var att barnet frågade oss, eller ja i första hand mina kollegor varför denne måste vara där.

De försökte förklara så bra de kunde, varav barnet säger: "Men jag vill inte vara här! Varför kan jag inte få vara hemma och gå på skolan jag gick förut?" Och kollegorna  försöker återigen förklara. Det skar som en kniv genom hjärtat. Jag är nog inte gjord för sånt där. Jag vet att barnet på många sätt har det mycket bättre där än hemma hos sina föräldrar tyvärr. Och denne är på besök hemma var tredje vecka. Men jag kan tycka det är tragiskt på många sätt ändå. Jag hade nog önskat en placering i familj istället. Detta är en person som förmodligen hade fungerat alldeles utmärkt i en välfungerande familj normalt sätt. Därför är det extra tragiskt för det är världens goaste lilla barn. Ibland önskar jag nästan det var körkort på att skaffa barn!

En sak jag tänkte på och som jag tänkt på tidigare är det här med HUR man kör bil. Ovanligt att jag pratar bilkörning och bilar va? ;) Men hur håller ni ratten när ni kör bil? Jag själv som varit med om en rejäl bilolycka och är rädd att åka med folk jag inte känner väldigt väl och som jag tycker kör bra, kör alltid med båda händerna på ratten. Okej då, jag kan slarva inne i stan och ha händerna något längre ner än tio i två-fattningen, men kommer strax på mig själv och ändrar. Men inte sjutton sitter jag och håller med en hand när jag ligger i hastigheter som 110 km/h. Jag tycker det är så oerhört nonchalant! Särskilt när man har medresenärer i bilen!

Om man skulle köra på nåt på vägen, t.ex. en lite större sten, eller det skulle fara ut nåt framför bilen eller om man skulle få sladd för det kan ju vara halt på sina ställen nu, vad händer då när man sitter och håller i ratten med en hand? Och inte bara det att man håller med en hand utan man håller den längst ner på ratten och bara med hela handflatan mot ratten inte runt! Känns det säkert? Not so much! Blir vansinning på sånt!! På ditresan körde jag i alla fall och det känns bäst. Hem körde ena kollegan (enhandsfattaren) nån mil till matstället och sen tog sista kollegan över som för det mesta håller med två händer på ratten i alla fall (ibland med en då och då). Och det är jättesvårt att säga till någon annan också, för det är oerhört känsligt att anmärka på nån annans bilkörning. Men, hade det inte varit för att enhandsfattarkollegan kört så kort bit och på de lägre hastighetsvägarna så hade jag definitivt sagt till! Nu har jag gnällt av mig lite för idag också. :)

Så avslutar med SNART HELG! :) Imorgon ska jag på namncermoni för lille H. Ska bli fadder, så ska bli jättekul! :) Läsa en dikt ska jag göra också. Så här går den:

En längtan, en lycka, ett barn, ett hopp
en gåva från himmelen jag just har fått.
Två händer, två fötter, ett ansikte så sött
ett efterlängtat litet barn jag just har fött
Ett skrik, ett skratt, en kropp så varm
ett vackert litet barn jag håller i min arm
Ett hjärta, en själ, ett helt nytt liv
ett barn som ska ta världen med flera små kliv

Ensam, vilsen och lite rädd ibland
i mörkret du famlar efter en hand.
Sorgen och glädjen följer dina spår
livserfarenheten är följden du får.
Mamma, barn, två hjärtan, två själar
ett starkare band har ingen sett.
Något så stort, en känsla så stark
en kärlek som står på stadig mark.

Ha en skön helg!

Mika: Dikten är skriven av Mona Larsson och heter Mor och barn. Var tvungen att leta lite för Y hade skrivit okänd. Hittade den här: http://www.dopkort.com/dopdikter.html



Ja, i mitt jobb kan jag känna ibland att jag skulle vilja ta hem flera stycken! De väljer ju inte direkt att de fått funktionshinder heller och ibland har de fått det pga. föräldarna. Sorgligt! Tur jag träffar många familjer som faktiskt fungerar också!

Tack för lycka tillet :) Kram!

Den är så fin den där dikten. Jörgen och jag läste den för Moa på hennes namnceremoni. Lycka till imorgon. Kramis

Loppan: Ja den blir lite annorlunda att läsa för mig:...ett barn jag just fött :) Men så får det bli. Håller med att den är jättefin! Kramis

Usch, jag förstår att det måste vart jobbigt. Håller även med om det med "körkort" på barn. Vissa ska verkligen inte få skaffa barn!



Ha en mysig lördag nu! KRAMAR

Jag tror visst att du är skapt för ditt jobb. Det hade väl varit fruktansvärt om du varit så avtrubbad att du inte kännt något? Det är empatin i människan som man önskar ska finnas kvar livet ut. Fast med barn är det jobbigt. Det kan aldrig hjälpas.

Jag tror att om ett barn så far illa så det riktigt skriker om det så är ändå mamma och pappa det viktigaste i livet. De förlåter allt för att det är just mamma och pappa. Som vuxna har de en annan överblick över det som skett. Jag har tänkt många gånger att jag skulle vilja jobba med barn inom sjukvården, men sedan har jag begripit att det är inte mitt område. Jag hade gråtit mig till sämns varenda kväll. Du är stark som klarar av det

Kram Pilla

ps utmaningen är antagen

Vännen, inget illa menat vännen men för ditt eget bästa - har du tänkt på att kanske börja åka lokatrafik eller ta fram cykeln?

E orolig när du e i trafiken! ;)

Jag är glad att jag inte har ditt jobb.

Jag hade inte haft råd.

Jag hade haft huset fullt med ungar som jag räddat från barnhem de inte vill vara i...

Så svårt o veta när man tar rätt beslut..?

Go söndag till dig.

Kram Gissan

Daniel: Jasså du tycker jag lever farligt? ;) Tack för omtanken! :)Ska faktiskt börja åka tåg mer nu ett tag :) Men det blir nog en och annan bilkörning också emellanåt... Kram på dig



Gissan: Ja, du ser! Fler än jag som är blödiga :) Nej, det är jättesvårt ibland om det är rätt beslut man tar eller ej. Jag försöker i största mån undvika det om jag inte absolut måste. Och är det föräldrarna det handlar om brukar jag bolla över till Soc för då är det inte vårat bord, men ibland får vi bollen över tillbaka ändå...

Go söndag till dig med! Kram

Sandra: Ja, ibland kan man verkligen påverkas av ärenden! Tur ändå att vi inte har så många placeringar! Lördagen blev jättelyckad! Hoppas du är piggare! KRAMAR



Pillan: Ja, vore ju konstigt om man inte kände nåt för barnen man jobbar emot. Klart man påverkas, annars skulle ens hjärta vara gjort av sten. Jag håller med dig, att barn är förlåtande mot sina föräldar, men jag är glad att vi även har väldigt kloka barn som kan se att de inte blivit rättvist behandlade, men ändå har det jättebra idag genom andra lösningar. Och att man ibland kan hitta bra lösningar trots att föräldrana är bra, men inser att de inte klarar av situationen och att de ändå kan ha en fin kontakt med sina föräldrar. Men det är lite äldre barn och då kan jag tycka det är okej med placeringar när man ser hur bra det blivit och hur de utvecklats framåt och mår bra! Kram kram