Lilla älsklingen skulle ha blivit 17 år ♥

Idag är det den 11 november, dagen då världens bästa älskade kisse föddes 1993 ♥ Hon skulle ha blivit 17 år! Första årsdagen då jag inte har henne hos mig längre. Saknaden kommer aldrig att försvinna av min fina lilla gumma. O tänk att det kan finnas tårar kvar efter alla tårar som fällts efter henne. På något sätt är det som att man förtränger saknaden och sorgen tills det dyker upp såna årsdagar där det inte går längre och då sorgen känns lika stark igen. Inte lika ångest- och panikladdad kanske, men den är fortfarande stark av att hon inte finns med mig längre.

Hon satte verkligen djupa spår i mitt hjärta och på något sätt känns det inte som hjärtat är helt efter att jag var tvungen att låta henne somna in den 29 januari i år. Hon kom in i mitt liv när hon var 1,5 år gammal och bodde då i ett grovkök hos en uppfödare. Hon hade tufsig päls och jättedålig balans av att inte ha några mysiga möbler, mattor eller utrymme att springa runt på. Det var meningen att jag skulle ha en kattunge, men skulle först testa om jag tålde dessa katter. Jag är allergisk mot katter och hade hört att Cornish rex var en sort man skulle kunna ha som allergiker. Jag fick då låna med henne upp till Gävle där jag pluggade i en period. Sen kunde jag inte släppa henne. Jag älskade henne från första början och ville absolut inte lämna tillbaka henne till att leva som hon gjorde.

Efter ett samtal med uppfödaren fick hon stanna hos mig. O vilken personlighet hon var. Ibland kunde man nästan tro att hon var mänsklig för hon var så klok. Hon kom när jag ropade, hoppade upp när jag sa till, kunde sitta på kommando, göra kullerbyttor när hon var glad och tittade en så djupt in i ögonen precis som om hon förstod vad man sa till henne. Man skulle lyfta på täcket åt henne när hon skulle gå och lägga sig i sin fåtölj på dagen och sen stoppa om henne. På natten låg hon alltid bredvid mig i sängen med huvudet på min arm och tätt, tätt intill mig. Är inte djur bland det mysigaste och underbaraste som finns?

Kärleken till ett djur kan vara minst lika stark som till en människa. Många som inte har djur har väldigt svårt att förstå det vet jag, men så är det verkligen! Hon kommer alltid saknas mig! Och hon var världens mest älskade kisse, var så säker!

 
 
  





Det här inlägget tillägnar jag min älskade kisse. Är så glad för de åren jag fick med henne o hon förgyllde min tillvaro och det kommer minnena av henne att göra så småningom också när det får gå lite längre tid.

åååå nu kom saknade av lilla älskade kissen Slash som vi tog bort i höstas. Kan verkligen sätta mig in i din sorg och då hade jag bara honom i min närhet under hans två sista år av de 17 han levde.

Gosiga kissar!!



Kram

Mallis: Ja gud vad saknaden kom över mig! Det var så gosigt att ha henne liggandes i knät och när hon kröp upp i famnen på en för att kramas. Hon var så go! Det är tomt när man varit så van vid att ha henne i så många år. Hon hade älskar att bo här där jag bor nu. Tack för omtanken! Kram!



OB: Ja, förstår att du saknar din kisse också. Det är så mysigt o gosigt att ha dem att krama om o pussa på! De lämnar en stor tomhet efter sig! Kram

Åh vilken go kisse du hade (har i dina tankar) Så himla söt! Man ser till och med på henne att hon är snäll (vilket man sällan gör med katter)



Hoppas att dagen inte blev alltför låg. Hon kom upp i en hög kattålder vilket betyder att hon trivdes tillsammans med dig..



Kram vännen!

Stoffe: Tack! ♥

Tror du kan ha lite dålig erfarenhet av kissar... Det handlar nog mest om hur mycket man pysslar med sina husdjur och om det är ute eller innekatter. Men du har alldeles rätt om min lilla gumma. Hon var världens snällaste. Aldrig bitit eller rivit mig eller någon annan. Hon var jättesnäll med lilla brorsonen och hon var hur snäll som helst oavsett om jag skulle bada henne, göra rent öronen, klippa klor eller vad det nu var. Men handlar mycket om ömsesidigt förtroende. När uppfödaren skulle visa hur man skulle klippa klor och göra rent öronen, skrek hon i högan sky och försökte komma loss även om hon inte gjorde nåt. Men uppfödaren blåhöll henne. Jag behövde bara lägga henne på rygg mot mig och sen göra det jag skulle. Behövde aldrig hålla fast henne. Så hon visste väl att jag aldrig skulle göra henne illa o hon kände sig trygg. Hon tom. kurrade när jag gjorde rent öronen. Knäppt :) Älskar man sitt husdjur älskar den oftast en tillbaka :) Men det är svårt när man inte kan ha dem kvar längre. Men jag hoppas att hon fick ett bra liv hos mig. Kram!

Jakop hade älskat att bo här också. Den tanken slår mig allt som oftast.



Kram

Mallis: Ja visst blir det så! Ni bor ju också på liknande sätt o Mozart trivs väl som fisken i vattnet, så kan tänka mig att din andra kisse trivts också! Det är ju sån skillnad att ha lite uteplats och gräsmatta! Trevlig helg! kram

Usch, jag mår typ dåligt bara av att läsa det här :/ Men som du skrev till mig så måste det ju betyda att dom har varit helt fantastiska husdjur som man fick äran att dela flera år bra med :) Och 17 år är en lång tid :)



Vet hur förbannat jävligt det känns men känner också igen att den här hysteriska smärtan försvinner. Men visst är det märkligt att man fortfarande har tårar kvar?



Tänker på dig!



Puss

Åh, gumman. Förstår att det känns tomt fortfarande. Tänker på dig. Kram

Fällde tårar nu då jag läste det här då jag verkligen vet vad du pratar om. MIn förra kisse hade jag i 18 år och han var utekatt så jag hade enormt tur jag också som fick ha honom så pass länge. Min nya kisse som blir 3 år i januari är som jag nämnt en helg birma och hon påminner om sättet du skriver att din katt hade. Hon sover på min arm, jamar lite gnälligt om jag vänder mig om, kommer då jag ropar, om jag säger ordet "fisk" så springer hon till mig vart hon är befinner sig, hon "pratar" och "svarar" mig, står vid dörren då jag kommer hem och förföljer mig sen vart jag än går, om jag har ont i ryggen (vilet jag har rätt ofta) och inte kommer upp ur soffan och skriker "aj" då springer hon till mig och sätter upp tassarna och jamar, hon vet att jag har ont. Det är helt sjukt vad dem kan vara kloka de små liven och vilken stor betydelse de får i ens hjärta.



Kram!!

Billie: Tack vännen! ♥ Ja, förstår att dina minnen kommer tillbaka också! Allt har sin tid. Så är det!

Puss



Lotta: Tack gulliga du! ♥ Kram!



Frk Svensson: Ja, visst är det så! O vilken go kisse du verkar ha också! Kissar är mysiga :)

Kram ♥

Åh men tack snälla för dina fina ord!



Jag instämmer, kärlek till djur är lika stark som till människor. Om inte starkare, för djur kan aldrig såra.